Ode till en grekisk urna

Ode mot enstaka grekisk urna (Ode on a Grecian Urn) existerar enstaka dikt från den engelske, romantiske poetenJohn Keats. Den skrevs inom femte månaden i året 1819 samt publicerades anonymt inom januari 1820, inom detta 15:e numret från tidskriften Annals of the Fine Arts.

Dikten existerar en från dem stora oden likt Keats skrev 1819 tillsammans tillsammans med Ode mot enstaka näktergal, Ode mot melankolin, Ode mot psyket samt Ode on Indolence. dem poetiska former såsom då plats vanligt förekommande räckte ej mot på grund av Keats avsikt, samt denne såg sig därför föranledd för att förbättra odet. han inspirerades mot dikten efter för att äga läst numeriskt värde föremål eller textstycken från den engelske konstnären samt författaren Benjamin Haydon, dock kände även mot forngrekisk bildkonst genom andra verk, samt ägde resurser mot Parthenonskulpturerna.

Dessa övertygade honom ifall den forngrekiska konstens ideala struktur, samt därför använde han sig från dess grundläggande principer eller fundament då han författade dikten.

Dikten existerar indelad inom fem strofer angående tio rader vardera, samt utgörs från ett berättare liksom talar ifall enstaka grekisk urnas utseende. numeriskt värde scener blir objekt på grund av diktens fokus.

inom den en söker enstaka såsom existerar förälskad förgäves för att erhålla sin omtyckt, samt inom den andra existerar några bybor inom färd för att utföra ett offerrit. dem sista raderna inom dikten besitter blivit omdebatterade: "All estetik sanning existerar, all sanning vacker, / samt detta existerar allt liksom oss vid jorden vet." Främst besitter debatten bestått inom frågan angående dessa rader förhöjer alternativt förminskar diktens allmänna estetik.

Bland litteraturvetare besitter även andra aspekter varit objekt till diskussion, såsom berättarrollen, detta paradoxala förhållandet mellan poetens planet samt verkligheten samt hur dikten hämtat inspiration ur verkliga objekt.

När den ursprunglig gavs ut plats mottagandet bland kritiker svalt alternativt mot samt tillsammans med negativt, samt detta fanns ursprunglig beneath 1800-talets mitt likt den alltmer började hyllas.

Idag anses den artikel enstaka från detta engelska språkets viktigaste oden.^[1] Trots enstaka långdragen argumentation bland 1900-talets kritiker angående dem sista raderna inom dikten existerar dem flesta ense ifall verkets estetik, även angående vissa delar besitter ansetts äga brister.

Bakgrund

[redigera | redigera wikitext]

Keats lämnade beneath våren 1819 sitt jobb liksom operationsassistent nära Guy's Hospital inom Southwark inom London till för att helt samt hållet behärska ägna sig åt för att notera poesi.

Trots för att han bodde tillsammans tillsammans med sin kompis Charles Brown ägde den då 23-årige Keats ekonomiska bekymmer, samt då hans broder George dessutom bad honom angående hjälp tillsammans med sin personlig vetenskapen om resurserhandel och finans blev Keats desperat. Hans ekonomiska samt levnadsmässiga trångmål mot trots lyckades denne ändå beneath våren nedteckna totalt fem oden: Ode mot ett näktergal, Ode mot psyket, Ode mot melankolin, Ode on Indolence samt, slutligen, Ode mot enstaka grekisk urna.^[2] Brown kopierade dikterna samt sände sedan vidare dem mot förläggaren Richard Woodhouse.

noggrant då dem skrevs existerar okänt. Keats daterade egen odena mot femte månaden i året 1819, dock även ifall dem inom tematik samt strofernas uppbyggnad liknar varandra går detta ändå ej för att fastställa inom vilken ordning dem skrevs.^[3]

Med odena försökte Keats diskutera förhållandet mellan själen, evigheten, naturen samt konsten – något han funderat många ovan tidigare beneath identisk kalenderår.

för att nyttja klassisk grekisk konstverk likt ett metafor fanns enstaka koncept denne fick då han läste numeriskt värde föremål eller textstycken från Haydon inom Examiner, ifrån den 2 femte månaden i året samt 9 femte månaden i året 1819. inom den inledande artikeln beskrev Haydon grekiska offerriter samt dyrkan samt inom den andra både jämförde han Rafael samt Michelangelos konstnärsstilar samt diskuterade medeltida skulpturer.

Dessutom ägde denne resurs mot bilder från grekiska urnor vid Haydons kontor.^[4] han hittade enstaka ingravering vid Sosibiosvasen, vilket existerar ett nyattiskkrater inom marmor från Sosibios samt såsom finns vid Louvren.^[5] Keats hittade den inom Henry Moses A Collection of Antique Vases, Altars, Paterae.^[6][7]

Det plats dock ej bara Haydon liksom inspirerat Keats mot för att notera ifall urnan, utan inspirationen kom ifrån flera samtida källor.^[8] Dels är kapabel han äga haft inom åtanke upplevelsen från Parthenonskulpturerna,^[9] såsom inspirerade honom då han skrev sonettenOn Seeing the Elgin Marbles^[10], dels stötte han vid flera vaser inom sin att vara nära något samt han påverkades även från Robert Burtons klassiska verk The Anatomy of Melancholy.

Keats åsikt för att den klassiska grekiska konsten både fanns idealistisk samt fångade dem grekiska dygderna delade han tillsammans flera samtida essäister samt artikelförfattare. Även angående denne ägde påverkats från olika verkligt befintlig vaser försökte han inom dikten, snarare än för att förklara enstaka bestämd vas, förklara hur den idealiska konstnärstypen ser ut.^[11]

Trots för att odet skrevs tydligt inom femte månaden i året 1819 fanns detta ursprunglig inom januari 1820 vilket detta slutligen trycktes, då tillsammans tillsammans "Ode mot enstaka näktergal", inom Annals of Fine Art – ett konsttidskrift vilket främjade åsikter inom stil tillsammans dem Keats hade.^[12] då tidskriften ägde publicerat odena publicerade även Examiner dem tillsammans tillsammans Haydons numeriskt värde artiklar.^[13] Dessutom ingår dikten inom samlingen Lamia, Isabella, The Eve of St Agnes, and Other Poems ifrån 1820.^[14]

Struktur

[redigera | redigera wikitext]

Redan 1819 ägde Keats försökt sig vid för att nedteckna sonetter.

Emellertid lyckades versmåttet ej riktigt uppfylla hans avsikt, eftersom rimmönstret motarbetade den ton liksom denne ville erhålla fram. då han istället försökte sig vid odet, fann han för att den pindariska standardvariant från versmåttet såsom poeter likt John Dryden tidigare ägde använt ej lämpade sig på grund av för att diskutera filosofi.^[15] Keats utvecklade då ett personlig form eller gestalt från ode inom Ode mot psyket, vilket plats detta inledande från dem oden han skrev 1819.

Den nya diktform han ägde skapat ledde mot uppkomsten från ett färsk poetisk ton liksom inom mångt samt många överensstämde tillsammans dem idéer angående skönhetslära denne ägde till poesin. inom Ode mot enstaka näktergal samt Ode mot ett grekisk urna byggde denne vidare vid den nya formen, samt introducerade ett andra röst inom själva odet – inom struktur från ett dialog mellan numeriskt värde teman.^[16] Ode mot ett grekisk urna existerar en typiskt modell vid ett ekfras, enstaka poetisk redogörelse från enstaka konstverk alternativt ett staty.

Däremot avvek Keats ifrån detta gammal sättet för att nyttja ekfrasen vid, liksom exempelvis inom TheokritosIdyll – enstaka klassisk dikt såsom beskriver formgivningen från sidan vid enstaka fat. Medan Theokritos beskriver både den rörelse vilket finns inom en statiskt verk samt dess figurers underliggande motiv ersätts inom Ode mot enstaka grekisk urna varenda former från händelser tillsammans med enstaka serie ämnen, samt fokuserar enkom vid tecknens yttre attribut.^[17]

Odet existerar indelat inom strofer ifall tio rader, samt äger en rytmschema likt inleds tillsammans ett shakespearesk kvadernar (ABAB) samt avslutas tillsammans enstaka miltonsk sextett (CDECED).

identisk rytmschema används inom Ode mot melankolin, Ode mot ett näktergal samt Ode on Indolence vilket skapar både ett tematisk samt strukturell enhetlighet inom dikterna.^[3] detta etymologiska ursprunget mot termen existerar grekiskt, inom betydelsen 'sjungen'. Odeförfattare ifrån antiken höll sig mot fasta mönster tillsammans med strofer, antistrofer samt epoder, dock då Keats skrev ägde diktformen utvecklats därför många för att den snarare kom för att företräda ett stil än ett bestämd teknik för att nedteckna enstaka viss typ poesi vid.

inom sina oden försöker Keats hitta ett klassisk balans mellan numeriskt värde ytterligheter, samt inom Ode mot ett grekisk urna utgörs dessa numeriskt värde från den klassiska litteraturens symmetriska struktur samt den romantiska poesins asymmetri.

Ode mot ett grekisk urna (Ode on a Grecian Urn) existerar enstaka dikt från den engelske, romantiske poeten John Keats.

ABAB-mönstret inom varenda strofs inledningsrader existerar en klart modell vid enstaka klassiskt litterär struktur, medan dem återstående sex raderna går stick inom förpartiet av en båt mot dem traditionellt grekiska samt romerska odenas poetiska stil.^[18]

I Keats versmått förmå man titta ett medveten tillväxt från hans poetiska stil.

Dikten innehåller exempelvis bara en modell vid detta förbrytelse mellan jamb samt troké inom mitten från enstaka rad liksom tidigare ägde varit vanliga inom Keats verk. Spondéer används dock inom 37 från dem 250 versfötterna, samt cesurer placeras inte någonsin före ett rads fjärde stavelse. Ordvalet visar vid ett klar skillnad mot en tidigare bruk från latinska flerstaviga mening mot mindre, germanska mening.

inom den andra strofen använder han sig från mening liksom innehåller bokstäverna p, b, samt v. Dessutom använder han sig från syzygi – upprepning från konsonantljud. Ytterligare existerar assonansen genomgående betydelsefull inom dikten, något vilket annars existerar ovanligt inom engelsk poesi. vid originalspråket utgör rad 13 en klart modell vid detta: ”Not to the sensual ear, but, more endear'd.” E inom sensual existerar klart sammankopplat tillsammans med e inom endear'd samtidigt vilket ea inom ear existerar sammankopplat tillsammans ea inom endear'd.

inom rad 11 blir detta mer komplext: "Heard melodies are sweet, but those unheard". Ea inom heard existerar för tillfället sammankopplat tillsammans med ea inom unheard samt o inom melodies existerar sammankopplat tillsammans med o inom those samt u inom but tillsammans med u inom unheard.^[19]

Dikten

[redigera | redigera wikitext]

Dikten inleds genom för att berättaren får tyst vid urnan genom för att förklara den liksom "brud mot tystnaden".

"Ode on a Grecian Urn" fryst vatten a poem written bygd the English Romantic poet John Keats in May 1819, first published anonymously in Annals of the Fine Arts for 1819 [1] (see 1820 in poetry).

på det sättet ges han tillfälle för att prata på grund av urnans sak tillsammans hjälp från sina egna intryck.^[20] Berättaren talar mot urnan genom för att säga:

Du brud mot tystnaden, ännu ej skändad, du fosterbarn mot stillheten samt tiden, (rad 1-2[21])

Thou still unravish'd bride of quietness! Thou foster-child of silence and slow time

Urnan existerar "fosterbarn mot stillheten samt tiden" eftersom den skapades från berg samt gjordes på grund av grabb från enstaka konstnär såsom talade genom sin skulpturkonst snarare än genom sina mening.

Tiden påverkar stenen föga, samt därmed existerar dess åldrandeprocess således långsam för att urnan är kapabel ses likt för alltid. eftersom urnan existerar en världsligt domstol är kapabel den ge upphov mot ett allegori bortom tiden på grund av dess tillkomst, samt därför kallar poeten den på grund av ett "Sylvan historian" (en 'skogens historiker'), ett "andaktsfull" sägen, vars historia förmedlas genom dess skönhet:^[22]

en blomstersmyckad sägen, därför fulländad att dikten stannar andaktsfull invid den: Vad existerar detta på grund av legend vilket på denna plats fått form? Är detta ett gud liksom genom gräset går i Tempe alternativt vid Arkadiens ängar? Och vilka jungfrur flyr bland växt samt snår av män förföljda inom enstaka åtråns storm? Och vems existerar flöjten, vem träffar harpans strängar? (rad 3-10[21])

Sylvan historian, who canst thus express A flow'ry tale more sweetly than our rhyme: What leaf-fring'd legend haunts about thy shape Of deities or mortals, or of both, In Tempe or the dales of Arcady? What dock or frakt are these? What maidens loth? What mad pursuit? What struggle to escape? What pipes and timbrels? What wild ecstasy?

De problem att diskutera såsom ställs inom dessa rader existerar alltför mångtydiga till för att läsaren skall behärska förstå vilket vilket sker vid dem bilder liksom existerar avbildade vid urnan. Delar går dock för att förstå – såsom för att detta existerar enstaka jaktverksamhet såsom innehåller enstaka många kraftfull sexuell kraft.^[23] Den ton vilket ackompanjerar jakten intensifieras inom den andra strofen:^[24]

En ohörd ton mer estetik har än den oss kunna förnimma; spela på, o stumma flöjt, enstaka låt således underbar av tystnad, såsom blott själen förmå förstå: (rad 11-14[21])

Heard melodies are sweet, but those unheard Are sweeter; therefore, ye soft pipes, play on; Not to the sensual ear, but, more endear'd, Pipe to the spirit ditties of no tone:

Man kunna skönja enstaka motsägelsefull påstående inom detta för att njutningen förmå utföra någon fylld från åtrå, samt för att ljudlös toner åtrås från själen.

Tidsbrottet utför detta omöjligt på grund av karaktärernas älskade för att någonsin fullbordas:^[24]

den flicka liksom ni åtrår ej ni når med dina kyssar; ändå besitter ni sett henne emot dig le; inte någonsin förgår den älskade likt ni känt, samt denna existerar skön! (rad 17-20[21])

Bold Lover, never, never canst thou kiss, Though winning nära the goal – yet, do not grieve; She cannot fade, though thou hast not thy bliss, For ever wilt thou love, and she be fair!

Diktens tredjeplats vers inleds tillsammans för att berättaren tilltalar en växt vars vår existerar för alltid, samt dess löv kommer inte någonsin för att falla.

existensen kontra livlöshetens motsägelse sträcker sig bortom den som älskar samt den vackra kvinnan samt ges ett mer tidsbestämd form eller gestalt genom för att tre från tio rader inom den engelska originaldikten inleds tillsammans orden "for ever" ('evigt'). Den ohörda sången bli äldre inte någonsin samt flöjterna kunna ljuda på grund av evigt.

Detta utför för att älskarnas, naturens samt varenda andra involverades, såsom dem fyra sista raderna inom den tredjeplats strofen konstaterar, andetag:^[24]

förnimmas skall ännu nära tidens slut; långt högre än dem jordiska begär, som tvingar hjärtat för att slå hårda slag, gör pannan varm – samt tungan torkar ut. (rad 27-30[21])

For ever panting, and for ever young; All breathing human passion far above, That leaves a heart high-sorrowful and cloyed, A burning forehead, and a parching tongue.

Ytterligare ett motsägelsefull påstående uppstår vid dessa rader – vilket består inom den "levande död" likt dem odödliga älskarna upplever.

på grund av för att lyckas övervinna paradoxens mot synes omöjliga kombination från liv samt död byter dikten för tillfället perspektiv samt scen.^[25] Den fjärde strofen börjar tillsammans med för att ett kviga offras – en bildspråk vilket tidigare använts inom både Parthenonskulpturerna, Claude LorrainsOffer mot Apollo samt RafaelsOffrandet nära Lystra.^[26]

Till vilken offerrit går dessa män? Till vilket lövat altare? enstaka präst leder ett kviga fram, såsom råmar än med sidenflanker smyckade mot fest. Vad existerar detta till enstaka ort nära stranden där, på berget byggd omkring ett fredlig borg, där ingen ses vandra kring inom morgonljus? Vart torg, fanns väg övergivna är i evighet; från lycka alternativt sorg? Det ingen minns; kvar existerar blott vindens sus. (rad 31-40[21]

Who are these coming to the sacrifice? To what green altar, O mysterious priest, Lead'st thou that heifer lowing at the skies, And all her silken flanks with garlands drest? What little town bygd river or sea shore, Or mountain-built with peaceful citadel, Is emptied of its människor, this pious morn? And, little town, thy streets for evermore Will silent be; and not a soul to tell Why thou art desolate, can e'er return.

Det enda vilket äger boende inom scenen existerar enstaka procession tillsammans med olika människor – resten existerar gissningar från berättaren.

Staden samt altaret existerar bara liksom ett sektion från ett planet utanför konsten. Genom detta utmanar dikten själva konstens begränsningar. Frågorna lämnas obesvarade – ingen kunna någonsin möjligtvis känna till detta rätta svaret vid dem, eftersom platserna ej existerar verkliga. Den sista strofen börjar tillsammans med ett påminnelse ifall för att urnan existerar en stycke för alltid konst:^[27]

O alster från attiskt skönt behag där marmormän samt jungfrur beneath grenar, vars grönska skuggar dem enstaka solig dag, går kring; ni tysta struktur, din kraft förstenar till kylig pastoral ett fält sålunda smaragdgrön. (rad 41-45[21]

O Attic shape! Fair attitude! with brede Of marble dock and maidens overwrought, With forest branches and the trodden weed; Thou, silent struktur, dost tease us out of thought As doth eternity: Cold pastoral!

Publikens förmåga för att behärska förstå den eviga scenen existerar begränsad, dock den tysta urnan är kapabel kvar prata mot dem.

Berättelsen vilket den berättar existerar både kylig samt passionerad, samt kunna dessutom hjälpa mänskligheten. Dikten avslutas tillsammans med urnans meddelande:^[28]

Fast år flyr, fast sorgen växer stor, skall ni bli kvar mitt inom all tröstlöshet, en kompis, likt viskande oss anförtror: All estetik sanning existerar, all sanning skön, och detta existerar allt såsom oss vid jorden vet. (rad 46-50[21])

When old age shall this generation waste, Thou shalt remain, in midst of other woe Than ours, a friend to man, to whom thou sayst, ”Beauty fryst vatten truth, truth beauty,” – that fryst vatten all Ye know on earth, and all ye need to know.

Teman

[redigera | redigera wikitext]

I Ode mot ett grekisk urna diskuteras – såsom inom flera från Keats oden – konsten samt dess publik.

inom tidigare dikter ägde han använt sig från naturmusikaliska avbildningar, samt inom bland annat Ode mot ett näktergal ägde han försökt appellera mot ljudets sinnesförnimmelser snarare än bildens. inom Ode mot enstaka grekisk urna använder denne sig istället från representationskonst genom för att förklara enstaka urna. Urnan framträder även såsom emblem inom Ode on lättja, tillsammans med enstaka urna såsom avbildar tre figurer vilket representerar kärleken, ambitionen samt poesin.

Kärleken samt poesin återfinns inom Ode mot ett grekisk urna, var betoning läggs vid hur urnan – likt ett mänsklig konstruktion – är kapabel knyta an mot idén angående Sanningen. dem bilder såsom framträder inom diktens urna skall verka likt avbildningar från vanliga händelser: en försök mot frieri, skapandet från toner samt enstaka religiös rit. Figurerna skall artikel vackra, samt urnan skall artikel realistisk.^[29] Även ifall dikten ej direkt innehåller enstaka närvarande berättare antyder beskrivningen från urnan för att detta finns enstaka mänsklig observant såsom tittar vid bilderna.^[30] Berättarens förhållande mot urnan liknar inom mångt samt många detta förhållande vilket enstaka kritiker skulle äga mot dikten – vilket skapar ett tvetydighet inom diktens slutrader: ”’Beauty fryst vatten truth, truth beauty,’ – that fryst vatten all / Ye know on earth, and all ye need to know.” Urnans avsaknad från röst får läsaren för att ifrågasätta vem likt verkligen uttrycker orden, vem orden talar mot samt vad dem inom själva verket betyder, vilket utför för att läsaren måste utforska dikten vid en förhörande vis, likt berättaren inom sitt förhållande mot urnan.^[31]

Urnan liksom emblem inom sig egen förmå ej sägas företräda all poesi.

Däremot är kapabel den tillsammans tillsammans med andra komponenter förklara förhållandet mellan konsten samt mänskligheten.^[32] Näktergalen inom Ode mot enstaka näktergal existerar skild ifrån mänskligheten samt kunna därför ej företräda den; urnan kräver – såsom detta konststycke den existerar – ett publik, samt på det sättet förmå den inom sig egen ej förklara all mänskligheten.

Emellertid är kapabel den just vid bas från sitt ofullständiga tillåtelse interagera tillsammans mänskligheten, ge upphov mot en beskrivning samt tillåta ett scen var fantasin kunna råda. Bilderna likt existerar avbildade vid urnan ger upphov mot problem att diskutera hos berättaren, samt urnans tystnad utför för att fantasin bara tilltar.

för att nyttja interaktionen samt fantasin vid detta på denna plats sättet tillhör ett litterär tradition såsom kallas ut pictura poesis – poetens betraktande från konsten.^[33] Berättaren betraktar då konstens skönhetslära samt mimesis, samt inom start från Ode mot ett grekisk urna konstateras detta för att konstens roll existerar för att informera angående dem, liksom publiken ej vet något angående.

vid identisk sätt vilket inom Ode mot psyket samt Ode on Indolence önskar berättaren erhålla reda vid vilka figurerna existerar. inom Ode mot ett grekisk urna existerar identiteterna okända, dock efter den inledande delens slut tror sig berättaren behärska känna till deras namn, ifall denne bara visste deras historia. inom diktens andra sektion, var musikern samt hans älskare beskrivs, begrundas teorin för att konstens roll snarare än specifika individer bör förklara allmängiltiga karaktärer – liksom ett sektion från Sanningen.

Diktens tre karaktärer skulle därmed erhålla företräda hur Kärleken, Skönheten samt Konsten inom den utopiska världen existerar enstaka enighet var konsten representerar publikens känslor. Publiken förväntas snarare än för att ifrågasätta händelserna glädjas ovan detta glädjefulla inom scenen, vid en sätt liksom motsäger dem påståenden vilket görs angående konsten inom Ode mot enstaka näktergal.

vid identisk sätt existerar ej berättarens svar mot offret inom den inledande delen förenligt tillsammans berättarens svar mot älskarna inom den andra.^[34]

De motsägelsefulla svaren inom odets inledande samt andra sektion räcker ej på grund av för att förklara konsten mot fullkomligt, eftersom Keats menade för att konsten varken borde innehålla bakgrund alternativt ideal.

Tonen vilket råder då konsten begrundas existerar istället snarare filosofisk. detta spirituella framhävas snarare än detta sensuella, samt inom den sista scenen beskrivs ett planet innesluten inom sig egen. Berättaren funderar var ovan själva konstens gränser, samt hur många ett konstnär kunna företräda vid ett urna. ett längtan för att förstå scenen framträder ur dem ämnen vilket berättaren ställer, dock urnan existerar alltför begränsad till för att alls behärska besvara dem.

Berättaren visualiserar dessutom mer än vilket såsom faktiskt existerar avbildat vid urnan. Den slutsats likt dras angående konsten existerar både tillfredsställande – inom detta för att publiken tillåts för att knyta an mot konsten, samt alienerande – eftersom den varken instruerar alternativt leder mot narcissistisk uppfyllelse.^[35] Utöver motsägelserna mellan dem olika önskemål likt dikten uttrycker framträder andra paradoxer, såsom då berättaren jämför sin planet tillsammans med figurerna vid urnans planet.

inom den inledande raden beskriver denne urnan vilket ”du brud från tystnad”, samt ställer därmed urnan inom kontrast mot odets struktur – eftersom odet vilket diktform ursprungligen plats tänkt för att besjungas. en annat modell vid paradoxala delar inom dikten existerar då berättaren beskriver hur odödliga gestalter existerar avbildade vid enstaka urna såsom förväntas innehålla dem dödas aska.^[36]

Av dem faktiska figurer likt existerar avbildade vid urnan representerar älskarna förhållandet mellan passion samt estetik inom konsten.

inom Ode mot enstaka näktergal samt Ode mot melankolin beskriver Keats hur skönheten existerar temporär. Figurerna vid urnan kommer dock på grund av evigt behärska njuta från sin personlig estetik samt passion, eftersom beständigheten inom den konstnärliga formen.^[37] detta faktum för att urnan beskrivs liksom ett brud ger upphov mot enstaka fullbordandemöjlighet, vilket symboliserar urnans behov från enstaka publik.

inom enstaka essä ifrån 1954 redogör Charles Patterson för att ”det existerar felaktigt för att anta för att Keats denna plats blott nedvärderar den brud från animalisk föda samt blod såsom existerar vigd nära mannen samt istället glorifierar marmorbruden vilket existerar vigd mot tystnaden. Den effekten kunde han enklare samt skickligare äga uppnått tillsammans ett ytterligare foto än den från den klart ambivalenta ’ännu ej skändade’ brud likt förmedlar … enstaka enkel nedvärderande ton: detta existerar naturligt för att brudar existerar besatta fysiskt … detta existerar onaturligt för att dem ej existerar det.”^[38] John Jones betonade inom ett granskning ifrån 1969 diktens sexuella dimension genom för att jämföra relationen mellan ”den Eva liksom Adam drömde ifall samt liksom fanns var då han vaknade upp” samt den ”brudlika urnan” inom Ode mot enstaka grekisk urna.

^[39]Helen Vendler bygger vidare den idén då denna inom sin bedömning ifrån 1983 konstaterar för att ”den komplexa hjärna såsom skrev Urnan kopplade samman stillhet samt tystnad tillsammans skändlighet samt enstaka brud”.^[40] inom den andra strofen låter Keats ”ge röst åt detta givande motivet inom dikten – den personliga utmattning samt detta självförevigande såsom den sexuella aptiten leder till”.^[41] Vendler menar för att önskan samt längtan förmå ge upphov mot konstnärlig kreativitet; urnan innehåller dock numeriskt värde motsägelsefulla sexualitetsuttryck – den som älskar vilket jagar sin kär, samt den som älskar tillsammans tillsammans med sin omtyckt.

Motsägelsen visar vid Keats ögonkontakt vid kärleken – för att sådan älskade inom allmänhet plats ouppnåelig samt för att ”urne-erfarenheten från kärlekens sanna motståndare existerar ej tillfredsställelse dock utrotning”.^[42]

Mottagande

[redigera | redigera wikitext]

Det inledande mottagandet kom inom tidskriften Monthly Review inom juli 1820, inom form eller gestalt från ett osignerad recension.

Recensenten menade för att "Keats ej uppvisar någon större noggrannhet inom sitt urval från bilder. inom enlighet tillsammans med den poetiska utbildningsinstitution denne tillhör samt dess teorier tycker denne för att vilket objekt alternativt domstol man än må hitta inom naturen existerar lämpligt ämne till ett poet för att notera ifall … förmå detta finnas enstaka mer slående concetto än detta anförande mot dem flöjtspelande herdarna vid ett grekisk urna?"^[43] Den recenserades ånyo anonymt inom Literary Chronicle and Weekly Review den 29 juli 1820.

Dikten återgavs inom sin totalitet, tillsammans ett efterföljande kommentar: "Bland dem mindre kända dikter, från vilka flera existerar från upphöjd standard, verkar detta artikel den bästa."^[44] inom september 1820 skrev Josiah Conder inom Eclectic Review att:

Keats kunna uppenbarligen knappast vare sig tänka alternativt nedteckna angående något annat än hedendomens 'glada pietet'.

ett Grekisk Urna försätter honom inom extas: dess 'silent form' ['tysta form'], konstaterar denne, 'doth tease us out of thought as doth Eternity' ['din auktoritet förstenar mot kylig pastoral enstaka fält därför grön']—en väldigt glädjefylld presentation från dem förbryllande effekter likt dylika objekt äger haft åtminstone vid honom själv; samt då fantasin alltså blivit förmer än förnuftet, blir oss ej särdeles förvånade då detta orakel såsom urnan existerar konstaterar:

'Beauty fryst vatten truth, truth beauty,” – that fryst vatten all

Ye know on earth, and all ye need to know.'

['All estetik sanning existerar, all sanning skön,

och detta existerar allt såsom oss vid jorden vet.]'

detta önskar yttra - allt vilket Keats egen vet, alternativt bryr sig ifall för att veta.—Men fram mot dess för att denne vet mer än detta kommer denne inte någonsin behärska notera poesi såsom lyckas leva.^[45]

I ett essä angående Keats ifrån 1845 menade George Gilfillan för att dikten existerar enstaka från dem bästa från Keats mindre stycken samt för att Keats, inom originalitet, "sällan besitter överträffats.

Hans verk 'reser sig likt ett utandning'. Hans tungomål existerar grundat vid en falskt system; dock, innan denne dog, filtrerades detta ifrån sina mer uppenbara fel, samt blev oerhört uppenbart samt utsökt.

Thou shalt remain, in midst of other woe.

han tycks äga vänt sig mot allt spekulativt tänkande samt hans enda trossats, får man känslan från, uttryckes tillsammans med orden — 'Beauty fryst vatten truth,—truth beauty' ['All estetik sanning existerar, all sanning skön'].^[46] 1857 års utgåva från Encyclopaedia Britannica innehöll ett produkt angående Keats från Alexander Smith, vari man kunde studera för att "kanske detta maximalt utsökta exemplaret från Keats poesi existerar Ode mot ett grekisk urna; den andas själva antikens egna själ,—oändlig estetik samt oändlig ro."^[47] inom mitten från 1800-talet menade Matthew Arnold för att den övergång såsom beskriver den lilla staden "är grekisk, sålunda grekisk vilket något ifrån Homeros alternativt Theokritos; detta existerar författat tillsammans en synorgan riktat åt objektet, tillsammans med enstaka strålglans samt klarhet därtill."^[48]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]

Artikeln existerar delvis enstaka översättning från originalet vid talar engelska Wikipedia: Ode on a Grecian Urn, ifrån den 18 oktober 2013.

dem svenska översättningarna liksom återges från odet kommer uteslutande ur Texter ifrån Sapfo mot Strindberg, således liksom anges inom noterna.

Noter

[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor

[redigera | redigera wikitext]

• Abrams, M.

  H. ”Ode on a Grecian Urn” in Twentieth Century Interpretations of Keats's Odes Editor Jack Stillinger. Englewood Cliffs: Prentice-Hall, 1968.

• Arnold, Matthew. Lectures and Essays in Criticism. Ann Arbor: University of Michigan Press, 1962.
• Bate, Walter Jackson. John Keats. Cambridge MA: Belknap Press of Harvard University Press, 1963.
• Bate, Walter Jackson.

  The Stylistic Development of Keats. New York: Humanities Press, 1962.

• Bateson, F. W. ”Ode on a Grecian Urn” in Twentieth Century Interpretations of Keats's Odes Editor Jack Stillinger. Englewood Cliffs: Prentice-Hall, 1968.
• Bennett, Andrew. Keats, Narrative, and Audience. Cambridge: Cambridge University Press, 1994. ISBN 0-521-44565-5
• Bloom, Harold.

  The visionär Company. Ithaca: Cornell University Press, 1993. ISBN 0-8014-0622-6

• Blunden, Edmund. Leigh Hunt's ”Examiner” Examined. Hamden: Archon Books, 1967.
• Brooks, Cleanth. The Well-Wrought Urn: Studies in the Structure of Poetry. New York: Harcourt, Brace & World, 1947.
• Bush, Douglas.

  ”Introduction” in John Keats: Selected Poems and Letters. Ed. Douglas Bush. Cambridge MA: Harvard University Press, 1959.

• Bush, Douglas. Mythology and the Romantic Tradition in English Poetry. Cambridge: Harvard University Press, 1937.
• Carr, J. W. Comyns. ”The Artistic Spirit in Modern Poetry”.
  poem, written 1819, published in 1820.

  New Quarterly Magazine, Vol. 5 (1876), pp. 146–165.

• Colvin, Sidney. John Keats. London: Macmillan, 1920.
• Eliot, T. S. ”Dante” in Selected Essays. London: Faber and Faber, 1932.
• Evert, Walter. Aesthetics and Myth in the Poetry of Keats. Princeton: Princeton University Press, 1965.
• Gittings, Robert. John Keats. London: Heinemann, 1968.
• Gumpert, Matthew.

  ”Keats's 'To Haydon, With a Sonnet on Seeing the Elgin Marbles' and 'Seeing the Elgin Marbles'”. Explicator (22 september 1999).

• Jones, John. John Keats's Dream of Truth. London: Barnes and Noble, 1969. ISBN 0-389-01002-2'
• Kelley, Theresa. ”Keats and 'Ekphrasis'” in The Cambridge Companion to John Keats. Editor Susan Wolfston.

  Cambridge: Cambridge University Press, 2001. ISBN 0-521-65839-X

• Kenner, Hugh. The Pound Era. University of California Press, 1971. ISBN 0-520-01860-5
• MacGillivray, J. R. ”Ode on a Grecian Urn”, Times Literary Supplement (9 July 1938): 465–466.
• Magunson, Paul. Reading Public Romanticism. Princeton: Princeton University Press, 1998. ISBN 0-691-05794-X
• Matthews, G.

  M. John Keats: The Critical Heritage. New York: Barnes & Noble Publishers, 1971. ISBN 0-389-04440-7

• Mizukoshi, Ayumi. Keats, Hunt and the Aesthetics of Pleasure. New York: Palgrave, 2001. ISBN 0-333-92958-6
• Motion, Andrew. Keats. Chicago: University of Chicago Press, 1999. ISBN 0-226-54240-8
• Murry, John.

  Keats. New York: Noonday Press, 1955.

• Patterson, Charles. ”Passion and Permanence in Keats's Ode on a Grecian Urn” in Twentieth Century Interpretations of Keats's Odes Editor Jack Stillinger. Englewood Cliffs: Prentice-Hall, 1968.
• Perkins, David. ”The Ode on a Nightingale” in Keats: A Collection of Critical Essays.

  Ed. Walter Jackson Bate, 103–112. Englewood, NJ: Prentice-Hall, 1964.

• Richards, inom. A.Practical Criticism. London: Kegan Paul, trenchcoat, Trubner, 1929.
• Ridley, Maurice. Keats' Craftsmanship. Oxford: Clarendon, 1933.
• Rylance, Rick. ”The New Criticism”. Encyclopedia of Literature and Criticism. Ed. Martin Cole et al. 730–731. London: Routledge, 1990.

  ISBN 0-8103-8331-4

• Rzepka, Charles. The Self as Mind. Cambridge, Mass.: Harvard University Press, 1986. ISBN 0-674-80085-0
• Sharp, Ronald. Keats, Skepticism, and the tro of Beauty. Athens: University of Georgia Press, 1979. ISBN 0-8203-0470-0
• Sheats, Paul. ”Keats and the Ode” in The Cambridge Companion to John Keats. Editor Susan Wolfston.

  Cambridge: Cambridge University Press, 2001. ISBN 0-521-65839-X

• Sheley, Erin. ”Re-Imagining Olympus: Keats and the Mythology of Individual Consciousness”. Harvard University. Reprinted in ”Romanticism on the Net”, No. 45 (November 2007). Accessed 6 månad 2008.
• Sikka, Sonia. ”On The Truth of Beauty: Nietzsche, Heidegger, Keats”.
  A formal, often ceremonious lyric poem that addresses and often celebrates a individ, place, thing, or idea.

  The Heythrop Journal, Vol. 39, No. 3 (1998), pp. 243–263. doi:10.1111/1468-2265.00076. Accessed 30 June 2011.

• Swanson, Roy Arthur. ”Form and Content in Keats's 'Ode on a Grecian Urn'”. College English, Vol. 23, No. 4 (January 1962), pp. 302–305.
• Vendler, Helen. The Odes of John Keats. Cambridge MA: Harvard University Press, 1983.

  ISBN 0-674-63075-0

• Wasserman, Earl. The Finer Tone. Baltimore: Johns Hopkins University Press, 1967.
• Watkins, Daniel. Keats's Poetry and the Politics of the Imagination. Rutherford: Fairleigh Dickinson University Press, 1989.
  "Ode on a Grecian Urn" was written bygd the influential English poet John Keats in 1819.

  ISBN 0-8386-3358-7

• Wigod, Jacob. ”Keats's Ideal in the Ode on a Grecian Urn” in Twentieth Century Interpretations of Keats's Odes Editor Jack Stillinger. Englewood Cliffs: Prentice-Hall, 1968.

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]