Vad såg de gamla grekerna hos poseidon

Grekisk mytologi existerar enstaka förteckning mytologiska berättelser såsom innefattar såväl svarssägner samt skapelseberättelse, mytologiska beskrivningar från äldre historiska händelser likt rent sagostoff. såsom oss känner den idag, nedtecknades den grekiska mytologin ursprunglig från Hesiodos (i Theogonin^[1], 700 f.Kr.) samt berättelser ur myten - ofta liknande vilket ej alls nämns från Hesiodos - användes från en stort antal författare beneath dem nästa århundradena.

Inledning

[redigera | redigera wikitext]

Myternas ursprung fanns redan vid Hesiodos tidsperiod tappat bort eller missat inom en dunkelt förflutet. Dess mångfacetterade planet samt gestalterna inom den förmå sägas återspegla dels detta faktum för att den grekiska tro saknade sådant liksom heliga skrifter (i modern mening) samt trosartiklar, dock även graden från litterär bearbetning samt en heterogent geografiskt region liksom gränsade mot flera andra kulturer.

detta finns ett fara för att samlade framställningar från den grekiska mytologin kommer för att omfatta flera berättelser samt versioner såsom utformats från berömda författare inom klassisk tidsperiod (5-400-t. f.Kr.) alternativt senare, dock likt inte någonsin egentligen fanns såsom myter inom religiös fras.

Den grekiska gudavärlden bestod från en stort antal gudar samt gudinnor liksom lydde beneath himmelsguden Zeus herravälde.

Berättelsen angående Antigone samt hennes trotsande från övermakten byggde mot modell vid antydningar inom dem gamla sagorna dock den tillspetsade utformningen inom Sofokles skådespel existerar rimligen skapad från Sofokles egen.

Den grekiska tro saknade förkunnare samt profeter. Istället fanns detta diktare samt orakel såsom återgav detaljerna inom den mytologiska världen samt deras konsekvenser till människorna.

detta existerar alltså troligen ej sålunda för att den grekiska mytologin entydigt återspeglar en religiöst struktur såsom existerat nära någon bestämd tidpunkt. eftersom våra kunskaper ifall grekisk kult existerar ofullständiga, inom synnerhet till äldre period, existerar detta även osäkert inom vilken mån myterna någonsin besitter varit nära knutna mot kulten samt förklarat särskilda kultiska bruk.

Uppkomst samt influenser

[redigera | redigera wikitext]

I mötet tillsammans med andra kulturer upptogs främmande gudar vilka sammansmälte mot olika, mer alternativt mindre koherenta, gudomliga gestalter vid dem grekiska öarna samt inom dem grekiska stadsstaterna. då berättelserna senare nedtecknades antog dem ett form eller gestalt vilket återspeglade mellanliggande historiska skeenden samt kulturella skillnader mellan olika delar från den grekiska världen.

Dessutom utgjorde mytologin redan tidigt inom antikens Grekland källmaterial till skådespel samt kultur, samt dess innebörd liksom enstaka katalog allegorier existerar alltså ungefär lika äldre liksom mytologin liksom oss känner den idag.

Dessa berättelser speglar dem gamla grekernas ögonkontakt vid moral, rätt och jämlikhet samt maktbalansen mellan gudar samt människor.

En påfallande lucka inom den klassiska grekiska mytologin, jämfört tillsammans flera andra, existerar för att den ej tycks äga haft någon väl etablerad tradition ifall tillhörande mänskligheten uppkomst. Berättelser angående kosmiska katastrofer var människornas planet ödeläggs, samt angående världens slutliga undergång, lyser även inom stort sett tillsammans med sin frånvaro (visserligen fanns ett flodvågsmyt ifall Deukalion, dock den tycks äga spelat ett underordnad roll samt omnämns sällan; den existerar även uselt integrerad^[2] tillsammans dem andra myterna ifall världens ursprung, liksom annars ger enstaka sammanhållen samt logisk bild).

Relativt ett fåtal vetenskapsman besitter uppmärksammat denna frånvaro från berättelser från en stöt liksom brukar finnas inom dem flesta religioner. Den engelske religions- samt filosofihistorikern G.S. Kirk föreslog 1974^[3] för att orsaken, då man ser för att grekerna - både beneath mykensk tidsperiod samt senare - annars ivrigt lånade ifrån kulturerna inom Västasien samt Egypten, kunna existera för att dem redan beneath mykensk tidsperiod kände enstaka kraftfull motvilja mot den polarisering vilket dem orientaliska kosmiska myterna förutsatte: människorna ses var likt gudarnas slavar, såsom oändligt underlägsna dem odödliga samt bundna mot deras nycker, liksom ej får ifrågasättas.

inom dem babyloniska skapelsemyterna, liksom inom den bibliska, existerar människan gudomens tjänare samt förmå straffas hårt samt utan pardon ifall denna agerar vid personlig grabb. Någon moralisk bedömning mot gudarna existerar ej möjlig, även angående vissa texter inom Gamla Testamentet längre fram försiktigt kunde ställa frågan angående Guds motiv.

inom den grekiska mytologin framhävas människans litenhet dock även hennes höghet samt förmåga för att fatta egna beslut.

Grekerna ansåg för att varenda jordskalv berodde vid för att Poseidon skakade jorden.

Gudarna kunna utföra svåra misstag, mot modell Zeus kärleksaffärer samt deras oväntade följder.

Att grekerna ej verkar äga brytt sig angående för att äga enstaka välkänd legende angående människans uppkomst, angående den inledande kvinnans alster - Hesiodos behandlar denna episod liksom ett folksaga snarare än ett legende - alternativt angående hur människorna lärde sig kultivera jorden m.m.

ger ett antydan angående för att mytologin redan vid 6-700-talen samt tidigare inom viss fras ägde frikopplats ifrån tro. dem grekiska myterna redogör ovan viktig taget sällan något mera bestämt ifall varför saker ser ut likt dem fullfölja, varför ett viss festlighet firas, varför man små frukter från växter ett viss klädsel etc., vilket brukar artikel enstaka betydelsefull arbetsuppgift på grund av legender inom andra kulturer.

Detta äger ofta setts liksom en formulering på grund av grekernas medfödda strävan mot klarhet, dock Kirk tolkar detta istället vilket enstaka resultat från för att myterna befann sig inom enstaka process från "avmytologisering" redan långt före Homeros samt Hesiodos, såsom existerar våra inledande skrivna källor mot den grekiska tro samt litteraturen, bortsett ifrån dem koncis notiserna vid dem mykenska lertavlorna liksom egentligen bara ger några gudanamn.

Denna avmytologisering ägde ej inom sig behövt leda mot filosofiskt tänkande, även ifall den förmå äga bidragit mot för att bereda vägen på grund av för att förklara världen utan hjälp från gudarna.

Sagor samt antropomorfa gudar

[redigera | redigera wikitext]

Den vildvuxna flora från legender tillsammans med nära anknytning mot kulten samt vardagen liksom man finner hos flera skriftlösa människor dock även inom Babylonien ägde hos grekerna förvandlats mot en välorganiserat struktur från sagor, tillsammans tydliga genealogier, samt tillspetsade berättelser var gudar samt människor rör sig inom identisk planet dock utan nära anknytning mot religionens yttre sidor.

tillsammans med detta perspektiv blir detta ofta enstaka intressant fråga hur enstaka viss legende såg ut beneath bronsåldern, eftersom oss vet för att mykenarna kände mot flera från dem gudar liksom dem klassiska grekerna dyrkade, samt mykenarnas samt andra tidiga helleners legender förmå förmodas äga varit mindre litterärt överarbetade.

Dessa problem att diskutera är kapabel ofta bara besvaras omväg, dock Kirk uttrycker vilket sin övertygelse för att dem grekiska myterna "were not always like that; they were not always so bland, so devoid of real unexpectedness. They cannot always have lacked that crude power and ecstatic dislocation of everyday life that may be an essential element in the formation of a truly creative culture."^[4]

Jämfört tillsammans mot modell kristendomen saknar dem grekiska berättelserna polariseringen mellan gott samt ont: Gudarna såväl liksom hjältarna uppvisar flera mänskliga drag samt visar både goda samt dåliga sidor.

detta finns undersökning likt demonstrerat för att den tidiga kristendomen upptog element ifrån den grekiska kulten, dock den grekiska mytologin, dess senare romerska derivat samt deras "beläten" fanns inom princip detta liksom kristendomen inom inledande grabb vände sig emot.

Tolkning från mytologin

[redigera | redigera wikitext]

Uttolkningen samt omtolkningarna från den grekiska mytologin existerar betydligt äldre än mytologin inom dess idag vanliga form eller gestalt.

Redan grekerna själva fann dessa legender anstötliga samt på grund av disparata på grund av för att behärska tas vid allvar. Deras försök för att systematisera myterna gjorde för att dem relativiserades redan beneath antiken - dem tolkades såsom allegorier på grund av naturfenomen samt äldre historiska skeenden. mot modell eftersträvade Platon enstaka abstrahering från tron, i enlighet med honom plats berättelsen ifall Orfeus en formulering på grund av själens evigt liv, samt Aristoteles uppfattade berättelserna angående kentaurerna liksom ett omskrivning från dem beridna jägare inom Thessalien likt befriade landskap ifrån vilda tjurar.

Därefter besitter kristna uttolkare betraktat berättelserna liksom förkristen förvrängningar från den kristna läran. tillsammans nyplatonismen vilket teoretiskt ramverk besitter antikens sagor samt dess gestalter kunnat ses liksom allegorier på grund av detta kristna budskapet samt såsom liknande kunnat tjäna sedelärande syften.

Den grekiska mytologin utgjorde ett självklar kulturell referensram inom den kristna världen fram mot den därför kallade "mörka tiden" då detta klassiska bildningsidealet föll inom glömska.

Poseidon ägde velat bli Athens skyddsgud, samt inom enstaka tling mot Athena ägde denne gett athenarna ett kla, likt tyvr visade sig existera salt.

Renässansen

[redigera | redigera wikitext]

Under renässansen, då ju antiken blev objekt på grund av pånyttfött nyfikenhet, tilläts antikens sagor för att samexistera tillsammans kristendomens budskap inom kultur samt poesi. successiv kom även dem kristna gestalterna för att iklädas ett antik klädsel mot den grad för att förkunskap stundtals blev ett förutsättning på grund av för att skilja vid kristet samt förkristet.

mot modell sågs Botticellis konstverk Venus födelse vilket enstaka symbol på grund av himmelsk älskade samt Boccaccio såg inom berättelsen ifall Adonis ett icke-religiös symbol ovan årstidernas växlingar, vilken denne använde inom sin kärlekspoesi.

Efter upplysningstiden besitter olika skolor försökt kontextualisera myterna vid en mer neutralt sätt efter mer systematiska metoder genom för att analysera språkliga, rituella samt historiska samband.

Till modell Friedrich högsta Müller, Wilhelm Grimm samt C.G. Jung besitter vid fanns sitt sätt utifrån enstaka romantisk idé angående bakomliggande oförändrade storheter, sålunda kallade mytologem gemensamma på grund av varenda trossystem, försökt "avkläda" dem mytologiska berättelserna samt gestalterna deras "språkliga dräkt" på grund av för att behärska förklara dessa bakomliggande storheter.

mot modell Jung såg inom dem grekiska myterna medvetandets projiceringar från psykets inre teaterpjäs vid mot modell naturfenomen. i enlighet med honom existerar alltså den grekiska mytologin den utvecklade grekiska kulturens litterära omtolkningar från tidigare epokers fantasifulla förklaringar vid mot modell naturfenomen.

Modern religionsforskning

[redigera | redigera wikitext]

Antropologer brukar istället uppfatta myterna likt enstaka sorts teoretisk överbyggnad mot riten samt försöker förklara dem vilket produkten från enstaka historisk process var dem mytiska gestalterna ses vilket dynamiska avtryck från den kult liksom varit verksam inom olika kulturer.

Antropologin beskriver sålunda mot modell Afrodite vilket produkten från ett sammansmältning från kärleksgudinnor ifrån flera kulturer.

Panteon

[redigera | redigera wikitext]

De viktigaste gudarna

[redigera | redigera wikitext]

Bland dem talrika grekiska gudarna utkristalliserar sig enstaka krets från 12 högsta gudar boende vid Olympen (här i enlighet med Platons dialog Faidros):

• Zeus – Gudarnas Konung samt himlens gud.
• Poseidon – Havets gud, jordskakaren, stormbringaren, hästarnas fader.
• Hestia – Härdens gudinna.
• Hera – Äktenskapens samt familjens gudinna samt Zeus hustru.
• Hefaistos – Eldens samt smideskonstens gud.
• Athena – vishetens samt krigskonstens gudinna, även civilisationens samt dem kvinnliga hantverkets gudinna.
• Apollon – solens, instrumentens, sanningens, spådomens samt läkekonstens gud.
• Artemis – jaktens, månens samt jungfrurnas gudinna.
• Ares – Krigets (och stridsraseriets) gud.
• Afrodite – Kärlekens samt skönhetens gudinna.
• Hermes – tjuvarnas, vägarnas, lantmätarnas, herdarnas, köpmännens samt resenärernas gud, samt olympiernas budbärare.
• Demeter – växtlighetens samt skördens gudinna.

Listan ifrån Faidros existerar ej den enda listan ovan dem tolv olympierna, samt listorna ovan tolvgudakretsen förmå variera något sinsemellan.

Grekisk mytologi.

inom sena listor förekommer Dionysos, även kallad Bákkhos, vilken troligen lånades in ifrån den trakiska tro. Ofta inom dessa andra listor, uttränger Dionysos någon ytterligare – antingen Hestia, Demeter alternativt Hefaistos – till för att behålla tolvtalet.

I dödsriket, vilket kallades Hades (liksom dess gud), tänktes ett lag från andra gudaväsen lyssna hemma, bl.a.:

• Hades – konung ovan dödsriket, broder mot Zeus samt Poseidon.
• Persefone – dotter mot Demeter, drottning ovan dödsriket samt Hades fru.
• Hekate – trolldomens gudinna.
• Pan – naturens samt herdarnas skyddsgud, han fanns även satyrernas gud.
• Dionysos/Bákkhos – vinets, festlighetens, fertilitetens, teaterns samt den rituella galenskapens gud.

Andra gudar

[redigera | redigera wikitext]

Till dessa gudar tillkommer enstaka utdragen rad underordnade gudar likt antingen existerar starkt associerade tillsammans med någon från dem centrala samt ibland mot samt tillsammans betraktas vilket en binamn mot någon från dem, alternativt såsom framför allt fanns objekt på grund av ett plats kult samt därmed ägde sina motsvarigheter bland dem centrala gudagestalterna alternativt andra lokala gudar.

Dessa ”andra rangens gudar” beskrivs ofta efter dem domäner dem existerar associerade tillsammans.

Skapelsemyt

[redigera | redigera wikitext]

Det finns en tiotal olika grekiska skapelsemyter, såsom skiljer sig åt inom mindre alternativt större (ibland omfattande) utsträckning. Den maximalt välkända från dem skrevs ned från författaren Hesiodos vid 700-talet f.Kr., samt skildrar nästa förlopp:

I begynnelsen plats Chaos samt efter honom uppstod jorden Gaia, underjorden Tartaros, kärleken Eros samt inom vissa versioner urmörkret Erebos samt natten Nyx.

Dessa alstrade inom sin tur luften Aither samt dagen Hemera. vid personlig grabb skapade Gaia därefter sky Uranos samt havet Pontos. tillsammans Uranos fick denna sedan titaner, cykloper samt hekatoncheirer.

Poseidon fanns den mäktiga havsguden samt hans humör ansågs artikel orsak mot ifall havet nedsänkt inom stiltje alternativt gick tillsammans höga vågor.

Den yngste från titanerna plats skördeguden, Kronos. denne dödade sin far Uranos samt tog makten inom gudavärlden. från Uranos lekamen skapades sedan Afrodite, giganter, erinyer samt nymfer. Kronos dödades inom sin tur från sin yngste son, himmelsguden Zeus. Zeus, inom sin tur, delade makten ovan världen tillsammans med sina bröder, havsguden Poseidon samt underjordens härskare Hades.

Kronos blev tillfångatagen samt fängslad inom Tartaros tillsammans tillsammans nästan varenda titaner förutom Atlas vilket fick bära upp sky vid sina axlar.

Se även

[redigera | redigera wikitext]

Noter

[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]